Juliette är inlåst, hon har varit isolerad i ca 3 år nu, för hennes beröring är dödlig. Ingen har verkat bry sig, förrän nu. Återetablissemanget, de som styr, har fått upp intresset för henne och vill använda henne som vapen. Juliette hatar sig själv för sin så kallade gåva och är inte sugen på att sammarbeta. Sen är det ju han också, han från skolan, han som alltid var snäll mot henne och aldrig såg henne som ett monster...

 

Ett citat ur boken: Han ler och jag vill gråta i hans famn.

 

 

Den här boken lät så annorlunda när jag först läste om den. Men tyvärr var den allt för lik alla andra bokserier som släppts de senaste åren; hungerspelen, divergent, muze runner med flera. Trots detta, vilket faktiskt stör mig väldigt mycket, fanns det något unikt med den här boken. Det kan vara något så litet som att jag läste den på svenska i stället för på engelska, men det känns som något annat också... Det är något med Mafis språk, hur hon beskriver saker och känslor, riktigt fint. Ibland kunde jag känna igen mig lite, jag grät aldrig och skrattade aldrig. Helt OK bok.

 

Rör mig inte får...

 

3 av 5 likes!